more powerful beyond measure




Idag var det ridning på schemat. Valde ungefär på 9onde  plats å kvar fanns: Santos, Zap Off, Rascal och Hummel. Jag valde Santos.Tänkte att det kanske skulle vara kul å rida honom igen eftersom jag inte har gjort det på ett tag. Och visst, det var det. Men det gick inte superbra.. Skänkelvikningarna gick bra, likaså flytta bakdelen mot väggen på rakt spår. Annars trampade han på bra, men det var inte någon direkt eftergift i nacken. Just nu har jag ridit totalt 3 gånger sedan terminen började och 2 av dom gångerna inklusive idag, har känts bajs. Asså verkligen bajs. Den gången där det faktiskt gick bra, var på Fransia. Då var det riktigt kul att rida. Missförstå mig rätt. Jag tycker alltid att det är kul att rida, men jag HATAR när det går dåligt. För jag vet att det ALLTID är ryttarens fel, och jag hatar att veta det. Jag vill alltid att det ska gå bra! Men jag vet ju själv att det inte alltid kan gå bra, för man är ju ingen jävla jan brink heller.. Men åh gud vad jag önskar att jag var det. Ibland känns det bara som om jag vill alldeles för mycket för mitt eget bästa, jag vill klara allt på en gång, jag vill vara bäst, och kunna allt. Men självklart har man ju lite självinsikt och förstår själv att det aldrig kommer att funka.. och det suger verkligen. jag blir på riktigt ledsen när ja inser det, det svider verkligen. Jag önskar bara att det fanns ett jävla piller som man kunde ta och sen var man helt plötsligt grym, men det finns inga genvägar. Och ändå tur är väl det, nu säger jag emot mig själv lite.. men för när man väl kommer dit man vill komma så kommer det kännas så grymt jävla fantastiskt och veta att "Hit har jag tagit mig helt själv, helt ärligt, inget fusk, inget krångel, bara rent jävla blod svett och tårar.." fy skam den som ger sig! Kanske är det som Sofia sa idag, att man tappar känslan när man inte har ridit på ett tag och att det tar ett  tag för den att komma tillbaka...

Därför kändes det helt som ödet när Amanda skickade den översta videon till mig idag.. Den talar för sig själv.

Jag och Fransia i torsdags

Fransia


Kommentera inlägget här :